Skitskön skidåkning ger mersmak

Med tanke på mitt mål att göra Vasaloppet på under nio timmar (helst under åtta, men det är nog en utopisk dröm), så har det varit lite som att famla i mörkret under höstens träning. Visserligen var jag tre dagar i Torsbys skidtunnel och åkte. Dock var förutsättningarna inte de bästa då. Dels var jag fatalt övertränad när jag åkte dit samtidigt som det var psykiskt knäckande att åka skidor i en miljö där man är den i särklass sämste (alla andra var typ tävlingsåkare).

Det positiva med tunnelåkningen var den teknikträning som jag fick av min vän Pär Wikström. Träning som gav mig flera nya insikter om längdskidåkning. 

Efter Torsby har jag mest nött på med mina kettlebells som ju visserligen ger bra bålträning, men det är ju bara i teorin som detta verkligen ska ge bättre muskulatur för ståkåkningen.

När det i dag så var dags att för första gången - efter tre hela dagar i slalombacken, med allt vad det betyder i möra ben - var dags för första längdturen så var det väldigt spännande att se vad träningen hade gett för resultat.

Det blev väldigt positiva besked. Stakningen gick bättre än någonsin. Till och med i mindre uppförsbackar kunde jag med fördel pumpa på med min stakning. Visst kändes det i ryggmusklerna och magmusklerna att jag inte har åkt längdskidor, men samtidigt kändes det att jag hade en styrka som jag absolut aldrig hade haft om jag inte pumpat på med mina swings och snatchar med kettlebellsen på gymet.

Träningsturen landade på närmare 6 km och med tidsavdrag för vurpa och vallningsstopp (polarn Per behövde lägga på mer lila) så landade jag på ca 30 minuter. Klart bättre än förra årets tider då jag aldrig var bättre än 70 minuter på milen.

Nu gäller det att fortsätta med längdträning varje kväll innan vi åker hem på torsdag. Sedan blir det sex dagars uppehåll innan skidlägret i Sundsvall 4-8 januari.

Ta i då för fan!

 Att ta i till det maximala är en egenskap som jag har funderat en del på den senaste tiden. När jag tänker på mig själv som uthållig kämpare så kan jag känna vissa kval. Jag har historiskt sett haft ganska lätt att ge upp om jag känner att saker bär mig emot. Men det senaste årets satsning på att göra en Klassiker har ändrat min syn på mig själv.

När jag för ett år sedan bestämde mig för att göra Klassikern så hade jag i princip aldrig stått på ett par längdskidor. Lite drygt 20 träningsmil fick jag ihop innan starten i Vasaloppet den första söndagen i mars. Den korta träningen kryddad med en begynnande magsjuka under loppet gav inte de bästa förutsättningarna. Faktum är att jag skrek av smärta från knän och njurar (tror jag det var - ont gjorde det iallafall invärtes) vid varje stavtag under den sista en och en halv milen.

Hur många träningsmil jag hade inför Lidingöloppet vet jag inte. Jag tog mitt livs första löpsteg den 29 juli i år och tränade ganska bra till en början. Men tre-fyra veckor innan loppet kom förkylningarna och febern. Jag var så dålig att jag bestämde mig för att inte starta. Kvällen innan loppet tog jag två glas Calvados och på morgonen kände jag mig magiskt nog pigg nog för en löpstart. Jag kan dock inte med den bästa viljan i världen säga att jag sprang Lidingöloppet. Jag hankade mig fram på drygt fyra timmar, ömsom gåendes, ömsom joggandes, men i mål kom jag!

Ändå kommer den där jäkla geupp-känslan när jag står på gymet och viftar med alltför tunga kettlebells eller kör på alldeles för tungt motstånd i spinningen. Det är då jag brukar tänka på de här kvinnorna:

Jag har fått en ny favorit

Jag tycker ganska illa om folk som bara går runt och spänner sig och nämner konstiga namn på gubbar som de har varit och tränat hos. Min PT är sån. Han nämner konstiga namn på folk som han har tränat hos i USA, och så berättar han att de är så hiiiiiiimla duktiga.

Jorå, tänker jag och ler lite medhållande.

Men håromdagen länkade min PT Emanuel Widmark på Kostakuten.se till en av de här väldigt viktiga gubbarna, i ett Facebook-inlägg. Det var en youtube-film med Gray Cook. Visst var det en jäkligt tjatig amerikansk gubbe, som inte ser det minsta vältränad ut. Men det han sade var helt klart fascinerande - så fascinerande att jag nu har avverkat ett tiotal filmer med denne Gray Cook.

Se och lär, här är några av mina favoriter!

Gray Cook teaches Chop and Lift

 

Gray Cook Teaches Turkish Get Up

 

 

Gray Cook: Edge of Ability Concept

Efter en timme blir spinningen bra

I dag var det tvåtimmarsspinning på schemat.

Till skillnad från många andra så tycker jag inte att två timmar på spinningcykeln är något att våndas över. Ofta är den typen av pass helt annorlunda de korta passen där man hinner gå igenom många intensiva övningar på kort tid. Här blir kan man köra stå-intervaller i uppemot tio minuter vilket är helt okej.

Men min första timme på cykeln är ovanligt jobbig. Jag fokuserar för mycket på svett (jo, jag kan lova att man svettas). Ganska ofta måste jag torka mig i ansiktet och periodvis börjar jag dessutom inbilla mig att jag har svimningskänslor när jag står upp och trampar.

När den första timmen på cykeln är avklarad får vi sju minuters återhämtning. Inte genom att hoppa av cykeln - nejdå trampande vila utan att pulsen får gå ner alltför mycket. Jag tar lite banan, powerbar och vatten, och när de sju minuterna har gått så är jag lika laddad som jag var en timme tidigare. Dessutom i betydligt bättre form, hur nu det gått till. Helt plötsligt kan jag experimentera med ännu tyngre motstånd och stå-trampar trots att vi välkomnas att sitta en liten stund. Jag känns liksom oövervinnerlig. Helt oövervinnerlig.

När jag sedan lämnar spinningsalen kan jag konstatera att jag lika gärna hade kunnat ha duschat med mina kläder på. Jag är drypande blöt och det blir stora plaskblöta fotspår efter mig när jag tar av mig skorna i omklädningsrummet.

Önskar bara att gymet hade tvåtimmarspass mer än en gång i månaden...

Vila, styrka och KB-ömma händer

Det har nu gått tre veckor sedan jag fick träningsförbud på grund av överträning. Det var visserligen inget totalt träningsförbud eftersom jag fick ett återhämtningspass att göra ett par gånger under min förbudsvecka.

Jag kan lova att motivationen tröt när det kom till återhämtningspasset. Detta eftersom det det dels bestod av fisiga kettlebell-övningar med väldigt låga vikter. Därtill består det av sånt som jag helst kallar för sjukgymnastikövningar - det vill säga såna övningar där man ska ligga på golvet och flaxa med benen eller med nåt gummiband. Visst blev jag svettig av återhämtningspasset också, men den totala ansträningen motsvarade en normal uppvärmning och det känns ganska meningslöst att åka till gymet för att bara värma upp.

Viloveckan avslutades med ett liv som gräsänkling. Skönt! Jag råkade visserligen tömma huset på godis och kakor (sssshhhhh, säg inget till min PT!) och när jag sedan skulle ut och smygträna med cykelklubben så sket det sig fatalt. Lördag morgon gick jag upp tidigt och bytte däck på MTB:n, för att sedan märka att en eker gått av och bakdäcket blivit så skevt att det var uteslutet att cykla. På söndagen var allt klappat och klart för en långtur med Fredrikshof, men när jag kom till Orminge så hade de åkt en halvtimme tidigare. Någon gång ska jag lära mig att läsa tidsinstruktioner... Nu blev det en runda tur och retur Orminge på cykeln.

Måndagens träningscomeback var en succé. Äntligen klarade jag mitt mastodont-kettlebell-pass. Jag har haft träningsprogrammet sedan augusti, men aldrig lyckats ta mig igenom hela. Får ge min PT hela äran eftersom det antagligen beror på den vila som han tvingade mig till veckan innan.

Här är passet med youtube-länkar för att se de olika övningarna:

4 st Getups per hand 16 kg (videolänk)
8x20 Swings 24 kg (videolänk)
6x10 Snatch/arm 20 kg (videolänk)
4x12 Double Hand Clean med Press på varannan 12 kg (videolänk)
6x15m gående See-Saw press 12 kg (videolänk)
3x8 Renegade Row/arm 12 kg (videolänk)
4x8 Russian Twist/sida 16kg (videolänk)

Kettlebells är ett grymt sjysst träningsredskap, inte minst för att det är få på gymet som använder dem varvid man inte behöver vänta på något redskap. Men de ger en fantastiskt bra träning för en stor del av kroppen och samtidigt en del flås. Under den gångna veckan har jag faktiskt kört kettlebells som konditionspass. PT ville att jag skulle köra 600 st Swings i set om 100 i taget på 16 kg. Mina handleder orkade dock inte mer än 450 st så jag kompletterade med 100 st Snatchar. Jag lovar att det bev flåsigt.

Ikväll har jag för andra gången klarat mitt supertuffa kettlebellpass så nu är mina händer ömma och valkarna har börjat torka ihop och lossna. Dessutom är jag riktigt öm i hela kroppen. En perfekt avslutning på en helg med alltför mycket gott vin och öl.

In i tunneln och ut i mörkret

Mitt PT-pass för två veckor sedan ledde till ett hårt viktprogram för att få min vikt att gå neråt istället för uppåt. Eftersom jag är en lydig adept till min PT ser jag naturligtvis till att sköta mig så gott det går under de omständigheter som ett normalt familjeliv med två barn innebär. Man vill ju inte ställa till en scen hemma bara för att det serveras pasta istället för grönsaker när jag ska försöka undvika kolhydrater. Dessutom tränar jag som en galning,

Jag tränar faktiskt så mycket att jag efter en och en halv vecka vaknar upp med rejäl hjärtklappning som inte vill ge med sig förrän långt in på dagen. Dessvärre sker detta dagen innan jag ska åka till Torsby på skidläger i den tunnel med snö som finns där. Alltså tar jag träningsfritt och håller käft om hjärtklappningen. Det ingen vet har ingen ont av - jag vet nämligen precis hur orolig min fru skulle bli om hon fick veta att jag har såna symptom.

På fredagen åker jag som planerat upp till Torsby. Skidåkningen går både bättre och sämre än vad jag har förväntat mig. Jag är glad att jag kan hålla balansen på ett bra sätt (när jag stod på längdskidor för första gången, förra vintern, tog det mig några veckor att inte ramla när någon åkte om mig). Min teknik har dock långt kvar till att vara bra. Det märks inte minst när alla andra som åker i tunneln är elitåkare. Dessutom har jag sjukt svårt med orken. Jag fattar verkligen inte vad det är med mig, men jag orkar ingenting. Kämpar iallafall ordentligt och får ihop åtta timmars skidåkning på tre dagar innan jag vänder hem till Stockholm.

Istället för att vila upp efter skidåkningen inleder jag måndagsmorgonen med ett nytt PT-pass och förhoppningen att ha gått ner de 1,6 kilo som jag skulle ha klarat. Men trots diet och hård träning har jag bara gått ner 0,4 kilo. Fan vad jag hatar allt när jag inser det.

Dessutom råkar jag i förbigående berätta om min hjärtklappning och min vilodag. Det är inte ens förhandlingsbart när PT spänner ögonen i mig och beordrar återhämtningsvecka. Att träna för hårt är inte bra, kanske rent av skadligt. Alltså får jag ett träningsprogram som innebär övningar där man ligger på golvet och sträcker ut armar och ben istället för att kämpa med de mer maskulina kettlebellsen. Vilket jävla mörker att gå från gymet utan att känna sig särskilt trött.

Åthutning, viktmål och Bulgariska bagar

Jag har legat på latsidan. Jag vet. Men nu är det slut med det!

Den senaste veckan har jag på ett hårt sätt fått inse att jag är helt ur form. I mitten av förra veckan stack jag ut på golfbanan och sprang lite sprint-backintervaller. Jag orkade 10 intervaller innan kräkkänslorna blev alltför påtagliga. När jag gjorde denna övning senast så orkade jag 4x8 sprintar uppför en betydligt brantare backe. Knäckande.

Ett par dagar senare stack jag till gymet för att köra lite kettlebells. Orkade inte ens halva det pass som jag har uppskrivet (som jag visserligen aldrig har klarat fullt ut - men ändå betydligt mer än den här gången). Knäckande.

I dag var det så dags för PT-pass. Mitt andra sedan nystarten den här hösten. Jag kan inte säga att det inleddes med någon succé. Vågen visade nämligen på en ettkilos viktökning sedan förra gången. Därmed har jag nu fått viktmål som ska klaras mellan varje PT-pass. Fem kilo ska bort innan jul. Knäckande!

Efter vågen var det dags för en ny bekantskap. Bulgarian bags. Har ni aldrig hört talas om detta redskap så kan jag rekommendera denna film som visar hur det amerikanska brottarlandslaget kör ungefär samma övningar som jag (ja, okej, de gör lite fler och lite tyngre övningar).

Det var ett abnormt tungt och jobbigt pass. Men riktigt bra. Jag kommer absolut att träna mer med de där säckarna - bara träningsvärken i mina armar går över så att jag kan lyfta dem högre än bröstkorgen...

Utan trampa i Österhaninge

Det är en sån sak som inte får hända. Redan i söndags när jag var ute och cyklade kände jag att något var fel med vänster trampa. Det kändes som om skon satt löst. Så innan jag stack ut på långtur med Fredrikshof i dag kollade jag lite extra så att klotsarna under cykelskorna satt fast. Det gjorde de.

Trots det ökade känslan av något fel med vänstertrampan och efter fikat i Rosenhill blev det sämre ganska snabbt. När vi till slut stannade vid Österhaninge kyrka satt vänster pedal nästan helt löst. Trots att vi skruvade fast den igen så lossnade den helt och hållet efter mindre än kilometer.

För min del innebar det att jag fick säga tack och adjö till min cykelgrupp som fick cykla vidare hem mot Orminge medan jag fick sätta mig på en sten, äta en Snickers och ringa till frun och förklara att hon och barnen måste hämta mig.

Att sitta i tunna svettfuktiga cykelkläder i 10 graders värme i en timme är ingen höjdare, så jag njöt verkligen av värmen i bilsätet när vi åkte hem.

Gårdagens kettlebell-pass bränner fortfarande i armar och rygg, men jag tänker ändå ta en sväng till gymet tidigt imorgon, för sen ska jag ut på dåligheter med den svenska bredbandsbranschen - och då gäller det att vara vältränad...

Träningsvärk, Spinning och Svett

Har en sån träningsvärk att jag har svårt att resa på mig, böja mig och för att inte tala om gå i trappor. En del påstår att träningsvärk är skönt. Jag har svårt att hålla med! Dessutom tycks jag ha lättare än gemene man att få träningsvärk. Kul!

Trots träningsvärken styr jag mina steg mot ett entimmes spinningpass på gymet. Det är säkert bra att träna trots träningsvärk. Om inte annat för att träningsvärken inte känns när man väl sitter där på cykeln och flåsar och svettas.

Det känns verkligen att jag inte kört spinning på länge. Har svårt att komma igång i början, men så småningom kommer jag igång och helt plötsligt är passet nästan slut.

Blir dock lite förvånad, men ändå lite road, när vi får cykla till den gamle pedofilen Gary Glitters låt Hello Hello I'm Back Again. Tycker dock bättre om Sators version av samma låt.

När jag kommer hem får jag hänga upp de - av svett - dyngsura träningskläderna på tork innan de får åka i tvättmaskinen om någon dag.

4,5 kilo fett

Att börja morgonen med ett pass hos den personliga tränaren är en ny upplevelse. Det är uppskattningsvis 5-6 veckor sedan jag var på gymet senast, och även om jag inte har gått upp så mycket i vikt så kan jag konstatera att det har börjat hänga en mjuk mage under bröstkorgen. Väl på vågen kan vi konstatera att jag har tappat 4,5 kg muskler samtidigt som jag har ökat min fettvikt lika mycket. Alltså är det hög tid för hård och fokuserad träning nu.

Enligt PT-Emanuel är fokus fram till januari uppbyggnadsträning. Det kommer med andra ord att bli många närgångna möten med gymets Kettlebells.

Något som är genomgående när vi går igenom mitt nya Kettlebell-program, som jag har gjort en gång tidigare - i slutet av sommaren - är att jag, innan jag börjar övningen, säger till PT att det är för tunga vikter och att jag knappast kommer att orka. Sen gör jag övningen och orkar såklart den tunga vikten. Det är bara vid den sista övningen Russian Twist som jag protesterar över att han tar fram en för lätt vikt. Trots att han gör allt för att försvåra övningen för mig så lyckas jag ändå göra den med den tunga vikten. Seger till mig!

Framåt kvällen kan jag konstatera att segern ändå hamnade hos Emanuel. Jag har en alldeles överjävlig träningsvärk!

Knogarna lyser upp

Jag har en konstig benägenhet att jag alltid vill tjuvstarta min träning. När det är cykling med Fredrikshof på söndagarna startar vi i Orminge och då kan jag inte låta bli att cykla hemifrån Ingarö till Orminge innan träningen (och sedan hem efter träningen).

Nu när jag bestämt mig för nystart av träningen på måndag kunde jag såklart inte låta bli att sticka ut en liten femmilare på cykeln på söndagskvällen. Stack ut vid femtiden och var ute till sjutiden. Cyklade hemifrån till Eknäs och tillbaks. Det var faktiskt min snabbaste omgång hittills dit - detta trots att jag kände mig helt ur form och tappade tempot rejält efter ett par mil.



Något som gladde mig var dock mina nya cykellysen från australiensiska Knog.

Flera gånger var jag tvungen att kolla bakåt för att kolla att det inte var någon bil som låg bakom mig och lyste upp framåt åt mig, men det var galet nog mina egna lampor som lyste så bra. De var inte billiga men vansinnigt bra!

Tävlingsprogram för 2012

Nu har jag satt samman en tävlingskalender för 2012. Med lite tur kommer jag iväg till alla de här tävlingarna, men mest troligt är väl att jag missar någon av dem. Jag har ju trots allt en familj också (och då min hustru ska göra halvklassikern 2012 så kan det nog vara lite passande att jag håller tillbaks lite).

05-feb/Värmdöloppet/Längdskidor/45 km
12-feb/Vikingarännet/Skridsko/100 km
04-mar/Vasaloppet/Längdskidor/90 km
20-maj/Roslagsvåren/Cykel/140 km
23-25 maj/Vänern runt/Cykel/580 km
15-16 juni/Vätternrundan/Cykel/300 km
08-jul/Vansbrosimmet/Simning/3 km
11-aug/Cykelvasan/Cykel/90 km
26-aug/Stockholms Triatlon/Triatlon (1,5 km simning, 40 km cykling och 10 km löpning)
16-sep/Roslagshösten/Cykel/140 km
29-sep/Lidingöloppet/Löpning/30 km

På måndag börjar det igen

I dag har det gått en vecka sedan jag klarade min första klassiker, så nu är det dags för att sikta på nästa. Men först tänkte jag ändå göra en tillbakablick på det gångna året.

I mitten av juni förra året började jag träna, mer eller mindre för första gången i mitt liv. Visst var jag överviktig, men det var inte därför jag började träna. Jag trivdes med min stora mage och tyckte inte att jag hade några större problem av vare sig den eller min dåliga kondition. Däremot tyckte jag att min ork på jobbet började tryta. Tidigare hade jag orkat jobba några timmar varje kväll när jag lagt barnen i säng, men nu var det helt plötsligt jobbigt.

När jag bestämde mig för att gå på gym och träna insåg jag också att jag behövde en personlig tränare som såg till att jag kom dit. Exakt vad en personlig tränare var och vad en sådan gör, hade jag ingen aning om. Jag såg framför mig att jag skulle stå i en crosstrainer och le och samtidigt bli vältränad. Dessa tankar gick dock om intet när jag väl hade träffat den PT som skulle ta sig an mig, Emanuel Widmark.

Vårt första möte på gymet skulle bara visa hur smidig jag var, det vill säga att jag inte skulle träna. Ändå gick jag från gymet med en fruktansvärd värk i kroppen och med Emanuels ord "det här ser bra ut - du kommer att få jobba riktigt hårt", ringande i öronen. Det första riktiga träningspasset fick vi avbryta innan vi ens kommit halvvägs eftersom kräkkänslorna av den hårda träningen tog överhanden.

Resultaten kom dock snabbt och redan under sommaren fick jag börja byta ut min garderob. I början av september fick jag utmaningen att köra Vasaloppet av en bekant, men tackade nej. Jag kunde dock inte släppa tanken och inte heller tanken på att göra En Svensk Klassiker. Min plan var dock att göra klassikern under 2012 för att hinna träna upp kroppen ordentligt innan jag gav mig på detta styrketest.

Men när snön kom redan i slutet av november kunde jag inte låta bli att fråga Emanuel om klassikern och han ansåg att jag kunde klara det redan 2011. Därmed fanns ingen anledning att inte göra ett försök. Alltså köpte jag mig ett par längdskidor som jag åkte mina första metrar på strax innan jul. Totalt hann jag med drygt 20 mil skidåkning (och jag startade verkligen från noll) innan Vasaloppet. Tack vare enormt bra support innan loppet lyckades jag, trots magsjuka och två långa omvallningsstopp, ta mig i mål efter 11 timmar och 20 minuter. Mina knän var definitivt en akilleshäl i skidåkningen och efter varje pass hade jag ont i både knän och tår (pjäxorna var nog lite för trånga).

Tre månader senare klarade jag av Vätternrundan på 11 timmar i en cykelgrupp som planerat att cykla på 12 timmar. En enorm prestation att få hela gruppen i mål en hel timme snabbare än planerat. Cykling har också visat sig vara den sport som jag tycker absolut mest om.

Ytterligare en månad senare gjorde jag Vansbrosimmet som jag snarast vill klassa som ett enklare träningspass. Dock kunde jag konstatera att min simteknik lämnade mycket kvar att önska och att det finns klar potential att förbättra både teknik och tid.

Först i mitten av juli vågade jag mig på att träna löpning. Med tanke på att jag haft problem med knäna under hela året på grund av såväl skid- som cykelträning så var löpningen det jag var mest rädd för. I början fick jag också vila knäna i tre dagar efter varje enskilt löppass, men efter bara några veckor slutade knäna göra ont och jag hann träna för fullt fram till månadsskiftet augusti-september då jag drog på mig världens mest envisa förkylning. Just med förkylningen och dess tillhörande feber bestämde jag mig fredagen den 23 september att jag inte skulle starta i Lidingöloppet. Två stora glas calvados på kvällen gjorde dock susen och när jag åt frukost den 24:e bestämde jag mig ändå för att göra ett försök att ta mig runt Lidingö. Trots motgångarna tog jag mig i mål på 4 tim 12 min och klarade därmed min klassiker.

Nu har jag som sagt vilat i en vecka och nu är det dags att börja jobba mot de nya målen. Det är ett spännande år jag har framför mig!