Skitskön skidåkning ger mersmak

Med tanke på mitt mål att göra Vasaloppet på under nio timmar (helst under åtta, men det är nog en utopisk dröm), så har det varit lite som att famla i mörkret under höstens träning. Visserligen var jag tre dagar i Torsbys skidtunnel och åkte. Dock var förutsättningarna inte de bästa då. Dels var jag fatalt övertränad när jag åkte dit samtidigt som det var psykiskt knäckande att åka skidor i en miljö där man är den i särklass sämste (alla andra var typ tävlingsåkare).

Det positiva med tunnelåkningen var den teknikträning som jag fick av min vän Pär Wikström. Träning som gav mig flera nya insikter om längdskidåkning. 

Efter Torsby har jag mest nött på med mina kettlebells som ju visserligen ger bra bålträning, men det är ju bara i teorin som detta verkligen ska ge bättre muskulatur för ståkåkningen.

När det i dag så var dags att för första gången - efter tre hela dagar i slalombacken, med allt vad det betyder i möra ben - var dags för första längdturen så var det väldigt spännande att se vad träningen hade gett för resultat.

Det blev väldigt positiva besked. Stakningen gick bättre än någonsin. Till och med i mindre uppförsbackar kunde jag med fördel pumpa på med min stakning. Visst kändes det i ryggmusklerna och magmusklerna att jag inte har åkt längdskidor, men samtidigt kändes det att jag hade en styrka som jag absolut aldrig hade haft om jag inte pumpat på med mina swings och snatchar med kettlebellsen på gymet.

Träningsturen landade på närmare 6 km och med tidsavdrag för vurpa och vallningsstopp (polarn Per behövde lägga på mer lila) så landade jag på ca 30 minuter. Klart bättre än förra årets tider då jag aldrig var bättre än 70 minuter på milen.

Nu gäller det att fortsätta med längdträning varje kväll innan vi åker hem på torsdag. Sedan blir det sex dagars uppehåll innan skidlägret i Sundsvall 4-8 januari.