Skitskön skidåkning ger mersmak

Med tanke på mitt mål att göra Vasaloppet på under nio timmar (helst under åtta, men det är nog en utopisk dröm), så har det varit lite som att famla i mörkret under höstens träning. Visserligen var jag tre dagar i Torsbys skidtunnel och åkte. Dock var förutsättningarna inte de bästa då. Dels var jag fatalt övertränad när jag åkte dit samtidigt som det var psykiskt knäckande att åka skidor i en miljö där man är den i särklass sämste (alla andra var typ tävlingsåkare).

Det positiva med tunnelåkningen var den teknikträning som jag fick av min vän Pär Wikström. Träning som gav mig flera nya insikter om längdskidåkning. 

Efter Torsby har jag mest nött på med mina kettlebells som ju visserligen ger bra bålträning, men det är ju bara i teorin som detta verkligen ska ge bättre muskulatur för ståkåkningen.

När det i dag så var dags att för första gången - efter tre hela dagar i slalombacken, med allt vad det betyder i möra ben - var dags för första längdturen så var det väldigt spännande att se vad träningen hade gett för resultat.

Det blev väldigt positiva besked. Stakningen gick bättre än någonsin. Till och med i mindre uppförsbackar kunde jag med fördel pumpa på med min stakning. Visst kändes det i ryggmusklerna och magmusklerna att jag inte har åkt längdskidor, men samtidigt kändes det att jag hade en styrka som jag absolut aldrig hade haft om jag inte pumpat på med mina swings och snatchar med kettlebellsen på gymet.

Träningsturen landade på närmare 6 km och med tidsavdrag för vurpa och vallningsstopp (polarn Per behövde lägga på mer lila) så landade jag på ca 30 minuter. Klart bättre än förra årets tider då jag aldrig var bättre än 70 minuter på milen.

Nu gäller det att fortsätta med längdträning varje kväll innan vi åker hem på torsdag. Sedan blir det sex dagars uppehåll innan skidlägret i Sundsvall 4-8 januari.

Ta i då för fan!

 Att ta i till det maximala är en egenskap som jag har funderat en del på den senaste tiden. När jag tänker på mig själv som uthållig kämpare så kan jag känna vissa kval. Jag har historiskt sett haft ganska lätt att ge upp om jag känner att saker bär mig emot. Men det senaste årets satsning på att göra en Klassiker har ändrat min syn på mig själv.

När jag för ett år sedan bestämde mig för att göra Klassikern så hade jag i princip aldrig stått på ett par längdskidor. Lite drygt 20 träningsmil fick jag ihop innan starten i Vasaloppet den första söndagen i mars. Den korta träningen kryddad med en begynnande magsjuka under loppet gav inte de bästa förutsättningarna. Faktum är att jag skrek av smärta från knän och njurar (tror jag det var - ont gjorde det iallafall invärtes) vid varje stavtag under den sista en och en halv milen.

Hur många träningsmil jag hade inför Lidingöloppet vet jag inte. Jag tog mitt livs första löpsteg den 29 juli i år och tränade ganska bra till en början. Men tre-fyra veckor innan loppet kom förkylningarna och febern. Jag var så dålig att jag bestämde mig för att inte starta. Kvällen innan loppet tog jag två glas Calvados och på morgonen kände jag mig magiskt nog pigg nog för en löpstart. Jag kan dock inte med den bästa viljan i världen säga att jag sprang Lidingöloppet. Jag hankade mig fram på drygt fyra timmar, ömsom gåendes, ömsom joggandes, men i mål kom jag!

Ändå kommer den där jäkla geupp-känslan när jag står på gymet och viftar med alltför tunga kettlebells eller kör på alldeles för tungt motstånd i spinningen. Det är då jag brukar tänka på de här kvinnorna:

Jag har fått en ny favorit

Jag tycker ganska illa om folk som bara går runt och spänner sig och nämner konstiga namn på gubbar som de har varit och tränat hos. Min PT är sån. Han nämner konstiga namn på folk som han har tränat hos i USA, och så berättar han att de är så hiiiiiiimla duktiga.

Jorå, tänker jag och ler lite medhållande.

Men håromdagen länkade min PT Emanuel Widmark på Kostakuten.se till en av de här väldigt viktiga gubbarna, i ett Facebook-inlägg. Det var en youtube-film med Gray Cook. Visst var det en jäkligt tjatig amerikansk gubbe, som inte ser det minsta vältränad ut. Men det han sade var helt klart fascinerande - så fascinerande att jag nu har avverkat ett tiotal filmer med denne Gray Cook.

Se och lär, här är några av mina favoriter!

Gray Cook teaches Chop and Lift

 

Gray Cook Teaches Turkish Get Up

 

 

Gray Cook: Edge of Ability Concept