Att ta i till det maximala är en egenskap som jag har funderat en del på den senaste tiden. När jag tänker på mig själv som uthållig kämpare så kan jag känna vissa kval. Jag har historiskt sett haft ganska lätt att ge upp om jag känner att saker bär mig emot. Men det senaste årets satsning på att göra en Klassiker har ändrat min syn på mig själv.
När jag för ett år sedan bestämde mig för att göra Klassikern så hade jag i princip aldrig stått på ett par längdskidor. Lite drygt 20 träningsmil fick jag ihop innan starten i Vasaloppet den första söndagen i mars. Den korta träningen kryddad med en begynnande magsjuka under loppet gav inte de bästa förutsättningarna. Faktum är att jag skrek av smärta från knän och njurar (tror jag det var - ont gjorde det iallafall invärtes) vid varje stavtag under den sista en och en halv milen.
Hur många träningsmil jag hade inför Lidingöloppet vet jag inte. Jag tog mitt livs första löpsteg den 29 juli i år och tränade ganska bra till en början. Men tre-fyra veckor innan loppet kom förkylningarna och febern. Jag var så dålig att jag bestämde mig för att inte starta. Kvällen innan loppet tog jag två glas Calvados och på morgonen kände jag mig magiskt nog pigg nog för en löpstart. Jag kan dock inte med den bästa viljan i världen säga att jag sprang Lidingöloppet. Jag hankade mig fram på drygt fyra timmar, ömsom gåendes, ömsom joggandes, men i mål kom jag!
Ändå kommer den där jäkla geupp-känslan när jag står på gymet och viftar med alltför tunga kettlebells eller kör på alldeles för tungt motstånd i spinningen. Det är då jag brukar tänka på de här kvinnorna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar