Efter en timme blir spinningen bra

I dag var det tvåtimmarsspinning på schemat.

Till skillnad från många andra så tycker jag inte att två timmar på spinningcykeln är något att våndas över. Ofta är den typen av pass helt annorlunda de korta passen där man hinner gå igenom många intensiva övningar på kort tid. Här blir kan man köra stå-intervaller i uppemot tio minuter vilket är helt okej.

Men min första timme på cykeln är ovanligt jobbig. Jag fokuserar för mycket på svett (jo, jag kan lova att man svettas). Ganska ofta måste jag torka mig i ansiktet och periodvis börjar jag dessutom inbilla mig att jag har svimningskänslor när jag står upp och trampar.

När den första timmen på cykeln är avklarad får vi sju minuters återhämtning. Inte genom att hoppa av cykeln - nejdå trampande vila utan att pulsen får gå ner alltför mycket. Jag tar lite banan, powerbar och vatten, och när de sju minuterna har gått så är jag lika laddad som jag var en timme tidigare. Dessutom i betydligt bättre form, hur nu det gått till. Helt plötsligt kan jag experimentera med ännu tyngre motstånd och stå-trampar trots att vi välkomnas att sitta en liten stund. Jag känns liksom oövervinnerlig. Helt oövervinnerlig.

När jag sedan lämnar spinningsalen kan jag konstatera att jag lika gärna hade kunnat ha duschat med mina kläder på. Jag är drypande blöt och det blir stora plaskblöta fotspår efter mig när jag tar av mig skorna i omklädningsrummet.

Önskar bara att gymet hade tvåtimmarspass mer än en gång i månaden...

Vila, styrka och KB-ömma händer

Det har nu gått tre veckor sedan jag fick träningsförbud på grund av överträning. Det var visserligen inget totalt träningsförbud eftersom jag fick ett återhämtningspass att göra ett par gånger under min förbudsvecka.

Jag kan lova att motivationen tröt när det kom till återhämtningspasset. Detta eftersom det det dels bestod av fisiga kettlebell-övningar med väldigt låga vikter. Därtill består det av sånt som jag helst kallar för sjukgymnastikövningar - det vill säga såna övningar där man ska ligga på golvet och flaxa med benen eller med nåt gummiband. Visst blev jag svettig av återhämtningspasset också, men den totala ansträningen motsvarade en normal uppvärmning och det känns ganska meningslöst att åka till gymet för att bara värma upp.

Viloveckan avslutades med ett liv som gräsänkling. Skönt! Jag råkade visserligen tömma huset på godis och kakor (sssshhhhh, säg inget till min PT!) och när jag sedan skulle ut och smygträna med cykelklubben så sket det sig fatalt. Lördag morgon gick jag upp tidigt och bytte däck på MTB:n, för att sedan märka att en eker gått av och bakdäcket blivit så skevt att det var uteslutet att cykla. På söndagen var allt klappat och klart för en långtur med Fredrikshof, men när jag kom till Orminge så hade de åkt en halvtimme tidigare. Någon gång ska jag lära mig att läsa tidsinstruktioner... Nu blev det en runda tur och retur Orminge på cykeln.

Måndagens träningscomeback var en succé. Äntligen klarade jag mitt mastodont-kettlebell-pass. Jag har haft träningsprogrammet sedan augusti, men aldrig lyckats ta mig igenom hela. Får ge min PT hela äran eftersom det antagligen beror på den vila som han tvingade mig till veckan innan.

Här är passet med youtube-länkar för att se de olika övningarna:

4 st Getups per hand 16 kg (videolänk)
8x20 Swings 24 kg (videolänk)
6x10 Snatch/arm 20 kg (videolänk)
4x12 Double Hand Clean med Press på varannan 12 kg (videolänk)
6x15m gående See-Saw press 12 kg (videolänk)
3x8 Renegade Row/arm 12 kg (videolänk)
4x8 Russian Twist/sida 16kg (videolänk)

Kettlebells är ett grymt sjysst träningsredskap, inte minst för att det är få på gymet som använder dem varvid man inte behöver vänta på något redskap. Men de ger en fantastiskt bra träning för en stor del av kroppen och samtidigt en del flås. Under den gångna veckan har jag faktiskt kört kettlebells som konditionspass. PT ville att jag skulle köra 600 st Swings i set om 100 i taget på 16 kg. Mina handleder orkade dock inte mer än 450 st så jag kompletterade med 100 st Snatchar. Jag lovar att det bev flåsigt.

Ikväll har jag för andra gången klarat mitt supertuffa kettlebellpass så nu är mina händer ömma och valkarna har börjat torka ihop och lossna. Dessutom är jag riktigt öm i hela kroppen. En perfekt avslutning på en helg med alltför mycket gott vin och öl.

In i tunneln och ut i mörkret

Mitt PT-pass för två veckor sedan ledde till ett hårt viktprogram för att få min vikt att gå neråt istället för uppåt. Eftersom jag är en lydig adept till min PT ser jag naturligtvis till att sköta mig så gott det går under de omständigheter som ett normalt familjeliv med två barn innebär. Man vill ju inte ställa till en scen hemma bara för att det serveras pasta istället för grönsaker när jag ska försöka undvika kolhydrater. Dessutom tränar jag som en galning,

Jag tränar faktiskt så mycket att jag efter en och en halv vecka vaknar upp med rejäl hjärtklappning som inte vill ge med sig förrän långt in på dagen. Dessvärre sker detta dagen innan jag ska åka till Torsby på skidläger i den tunnel med snö som finns där. Alltså tar jag träningsfritt och håller käft om hjärtklappningen. Det ingen vet har ingen ont av - jag vet nämligen precis hur orolig min fru skulle bli om hon fick veta att jag har såna symptom.

På fredagen åker jag som planerat upp till Torsby. Skidåkningen går både bättre och sämre än vad jag har förväntat mig. Jag är glad att jag kan hålla balansen på ett bra sätt (när jag stod på längdskidor för första gången, förra vintern, tog det mig några veckor att inte ramla när någon åkte om mig). Min teknik har dock långt kvar till att vara bra. Det märks inte minst när alla andra som åker i tunneln är elitåkare. Dessutom har jag sjukt svårt med orken. Jag fattar verkligen inte vad det är med mig, men jag orkar ingenting. Kämpar iallafall ordentligt och får ihop åtta timmars skidåkning på tre dagar innan jag vänder hem till Stockholm.

Istället för att vila upp efter skidåkningen inleder jag måndagsmorgonen med ett nytt PT-pass och förhoppningen att ha gått ner de 1,6 kilo som jag skulle ha klarat. Men trots diet och hård träning har jag bara gått ner 0,4 kilo. Fan vad jag hatar allt när jag inser det.

Dessutom råkar jag i förbigående berätta om min hjärtklappning och min vilodag. Det är inte ens förhandlingsbart när PT spänner ögonen i mig och beordrar återhämtningsvecka. Att träna för hårt är inte bra, kanske rent av skadligt. Alltså får jag ett träningsprogram som innebär övningar där man ligger på golvet och sträcker ut armar och ben istället för att kämpa med de mer maskulina kettlebellsen. Vilket jävla mörker att gå från gymet utan att känna sig särskilt trött.