Förra året hann jag med 20 mil längdträning innan Vasaloppet. Detta var dessutom mitt livs första 20 mil på ett par längdskidor. Att stå på ett par längdskidor är väl ingen konst tänkte jag som har testat i stort sett alla typer av skidsporter: Backhoppning, Vattenskidor, Slalom och Rullskidor.
Men längdlagg är inte som andra skidsporter. Det är en balansövning på oslipade skridskor som är två meter långa. Under mina första tio skidpass ramlade jag ofelbart så fort någon körde om mig i spåret. Det var minst sagt förnedrande! Men jag är inte den som låter mig förnedras och därför kämpade jag mig igenom förra vintern på längdskidor och lyckades dessutom genomföra Vasaloppet med magsjuka. Jävlar var tungt det var.
I år är målet att jaga ner min tid från 11 timmar och 20 minuter till under 9 timmar och för att nå det målet valde jag att gå en längdskidkurs hos den dubble Vasaloppsmästaren Håkan Westin i Sollefteå.
Visst var det nervöst för mig som aldrig varit på idrottsläger förut, men nervositeten försvann snabbt när jag fått träffa de fantastiska ledarna och de övriga deltagarna. Sen väntade en av mina tyngsta men ändå mest motiverande träningsperioder någonsin.
De tre första dagarna var schemat ganska likt varje dag:
Frukost
2,5 timmar längdåkning
lunch
teori
1,5 timmar längdåkning med fokus på teknik
ytterligare litet fyspass
middag
teori
kvällsmat
(någon kväll ytterligare vallningsteori alt. egen vallning)
Naturligtvis klappade jag igenom redan första passet. Dåligt vallade skidor, sen start och högmod i en salig kombination gjorde att jag nådde 184 i puls och brände ut framsidan låren totalt. Faktum är att jag hade ont i framsidan låren och hade blodsmak i munnen hela det övriga lägret. Men inget ont utan något gott så länge man lär av misstag. Jag lärde mig att ta det lugnt i början – att valla rätt på vägen upp till myren lyckades jag dock aldrig lära mig, men med lite blå fästvalla i fickan gick det att lösa även det problemet.
Lårvärken, blodsmaken och den dåliga vallningen till trots så befinner vi oss i himmelriket. När övriga Sverige lider av snöbrist så finns det snö i överflöd uppe på Hallstaberget. Det är så vackert att åka här att det nästan gör ont i kroppen!
Att dessutom få åka skidor och få hjälp av Håkan Westin av och de inlånade hjälptränarna Bengt Stattin (tidigare förbundskapten i landslaget), Henrik Forsberg (flerfaldig OS-medaljör), Robin Bryntesson (landslagsåkare) med flera var en fröjd. Sån entusiasm för att hjälpa även en sån nybörjare som mig! Därtill hade vi videoinspelning av åkningen både före och efter vi piskats i teknik. Det kommer säkert lite filmer här på bloggen så småningom, så länge får ni hålla tillgodo med denna metafilmade snutt från vår eftermiddagsgenomgång.
Eftermiddagens teknikpass på skidorna var ändå dagens höjdpunkt. Där gick vi igenom detaljer som balans, kurvtagning, spårbyten och inte minst åkning utan stavar. Mitt starkaste ämne var snabb nerförsåkning där gravitationen och min 95 kilo tunga lekamen gav mig stor fördel. Det var värre med uppförsåkningen. Där var gravitationen mest till problem…
Den sista dagen inleddes med en 3-mils skidtävling där jag såklart inledde med att stanna och valla om skidorna (jag har nu lärt mig att testa skidorna innan start). Det positiva med det var att jag fick åka om de långsammaste konkurrenterna istället för att själv bli omåkt av bättre åkare. Smiskades också, av Håkan Westin, i att dricka blåbärssoppan i farten och inte stanna upp. Nej, jag vann inte och jag kom inte heller sist. Men resultatet gav mig starka förhoppningar om att verkligen klara Vasaloppet under 9 timmar. Detta får dock ske någon gång när jag är utvilad. De tre träningsdagarna innan loppet hade nämligen kört ner såväl mig, som mina konkurrenter, rejält i skiten. Jag tror att de flesta var rejält slitna. Själv hade jag en vilopuls på 78 (jämfört med 53-54) på morgonen.
Nåväl, hur summerar jag då dessa dagar? De var enormt inspirerande och lärorika. Kanske lite väl långa i förhållande till vilotiden. Jag kan verkligen rekommendera andra att åka på detta läger!
