Kettlebellträning är en sällsam sak. För ett år sedan tränade jag främst med en 12 kilos kettlebell, men under året som gått har jag successivt ökat vikten och jobbat upp både styrka och teknik.
För någon vecka sedan frågade jag min PT om jag skulle köra längre intervaller (20 per arm istället för 10 per arm). Svaret blev att jag skulle öka vikten på mina snatchar från 20 kg till 24 kilos kettlebell, det vill säga till den tyngsta kettlebell-klumpen som finns på gymet. Samtidigt skulle jag minska ner antalet repetitioner eftersom 24an är betydligt tyngre än 20an (kettlebellstorlekar ökar hela tiden vikt i 4 kg intervaller).
Sagt och gjort. I fredags körde jag mitt vanliga kettlebellprogram och bytte upp mig till den betydligt tyngre 24an och körde sex repetitioner per hand i sju set. Det var tungt med inte oöverstigligt och jag var inte särskilt knäckt av det.
Men högmod går före fall.
Tre dagar senare, i går, bestämde jag mig för att öka antalet repetitioner till åtta istället för sex. En liten ökning som inte borde kännas alltför mycket. Men där hade jag fel. Efter den fjärde-femte repetitionen ökade tyngden i kettlebellen exponentiellt. För första gången sedan jag började KB-träna var det riktigt nära att jag skulle tappa järnklotet i huvudet.
Jag körde sex set med åtta repetitioner per arm och trots att jag hade flera andra övningar kvar att göra i mitt standardpass så gav jag upp träningen när snatcharna var klara. I dag är jag glad för det. Jag har nämligen en enorm träningsvärk i baksida lår, ljumskar, rumpan, ländryggen, axlarna och så har jag förstås ömma händer efter påfrestningen. Det känns helt galet att det kan göra sån skillnad att göra 6x8 repetitioner per arm istället för 7x6 repetitioner. Detta är helt klart en ny lärdom.
Nu åker jag till Sollefteå för fyra-fem dagars längdskidsläger. Farväl tunga, elaka ryska järnklot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar