Det är en sån sak som inte får hända. Redan i söndags när jag var ute och cyklade kände jag att något var fel med vänster trampa. Det kändes som om skon satt löst. Så innan jag stack ut på långtur med Fredrikshof i dag kollade jag lite extra så att klotsarna under cykelskorna satt fast. Det gjorde de.
Trots det ökade känslan av något fel med vänstertrampan och efter fikat i Rosenhill blev det sämre ganska snabbt. När vi till slut stannade vid Österhaninge kyrka satt vänster pedal nästan helt löst. Trots att vi skruvade fast den igen så lossnade den helt och hållet efter mindre än kilometer.
För min del innebar det att jag fick säga tack och adjö till min cykelgrupp som fick cykla vidare hem mot Orminge medan jag fick sätta mig på en sten, äta en Snickers och ringa till frun och förklara att hon och barnen måste hämta mig.
Att sitta i tunna svettfuktiga cykelkläder i 10 graders värme i en timme är ingen höjdare, så jag njöt verkligen av värmen i bilsätet när vi åkte hem.
Gårdagens kettlebell-pass bränner fortfarande i armar och rygg, men jag tänker ändå ta en sväng till gymet tidigt imorgon, för sen ska jag ut på dåligheter med den svenska bredbandsbranschen - och då gäller det att vara vältränad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar