I dag har det gått en vecka sedan jag klarade min första klassiker, så nu är det dags för att sikta på nästa. Men först tänkte jag ändå göra en tillbakablick på det gångna året.
I mitten av juni förra året började jag träna, mer eller mindre för första gången i mitt liv. Visst var jag överviktig, men det var inte därför jag började träna. Jag trivdes med min stora mage och tyckte inte att jag hade några större problem av vare sig den eller min dåliga kondition. Däremot tyckte jag att min ork på jobbet började tryta. Tidigare hade jag orkat jobba några timmar varje kväll när jag lagt barnen i säng, men nu var det helt plötsligt jobbigt.
När jag bestämde mig för att gå på gym och träna insåg jag också att jag behövde en personlig tränare som såg till att jag kom dit. Exakt vad en personlig tränare var och vad en sådan gör, hade jag ingen aning om. Jag såg framför mig att jag skulle stå i en crosstrainer och le och samtidigt bli vältränad. Dessa tankar gick dock om intet när jag väl hade träffat den PT som skulle ta sig an mig, Emanuel Widmark.
Vårt första möte på gymet skulle bara visa hur smidig jag var, det vill säga att jag inte skulle träna. Ändå gick jag från gymet med en fruktansvärd värk i kroppen och med Emanuels ord "det här ser bra ut - du kommer att få jobba riktigt hårt", ringande i öronen. Det första riktiga träningspasset fick vi avbryta innan vi ens kommit halvvägs eftersom kräkkänslorna av den hårda träningen tog överhanden.
Resultaten kom dock snabbt och redan under sommaren fick jag börja byta ut min garderob. I början av september fick jag utmaningen att köra Vasaloppet av en bekant, men tackade nej. Jag kunde dock inte släppa tanken och inte heller tanken på att göra En Svensk Klassiker. Min plan var dock att göra klassikern under 2012 för att hinna träna upp kroppen ordentligt innan jag gav mig på detta styrketest.
Men när snön kom redan i slutet av november kunde jag inte låta bli att fråga Emanuel om klassikern och han ansåg att jag kunde klara det redan 2011. Därmed fanns ingen anledning att inte göra ett försök. Alltså köpte jag mig ett par längdskidor som jag åkte mina första metrar på strax innan jul. Totalt hann jag med drygt 20 mil skidåkning (och jag startade verkligen från noll) innan Vasaloppet. Tack vare enormt bra support innan loppet lyckades jag, trots magsjuka och två långa omvallningsstopp, ta mig i mål efter 11 timmar och 20 minuter. Mina knän var definitivt en akilleshäl i skidåkningen och efter varje pass hade jag ont i både knän och tår (pjäxorna var nog lite för trånga).
Tre månader senare klarade jag av Vätternrundan på 11 timmar i en cykelgrupp som planerat att cykla på 12 timmar. En enorm prestation att få hela gruppen i mål en hel timme snabbare än planerat. Cykling har också visat sig vara den sport som jag tycker absolut mest om.
Ytterligare en månad senare gjorde jag Vansbrosimmet som jag snarast vill klassa som ett enklare träningspass. Dock kunde jag konstatera att min simteknik lämnade mycket kvar att önska och att det finns klar potential att förbättra både teknik och tid.
Först i mitten av juli vågade jag mig på att träna löpning. Med tanke på att jag haft problem med knäna under hela året på grund av såväl skid- som cykelträning så var löpningen det jag var mest rädd för. I början fick jag också vila knäna i tre dagar efter varje enskilt löppass, men efter bara några veckor slutade knäna göra ont och jag hann träna för fullt fram till månadsskiftet augusti-september då jag drog på mig världens mest envisa förkylning. Just med förkylningen och dess tillhörande feber bestämde jag mig fredagen den 23 september att jag inte skulle starta i Lidingöloppet. Två stora glas calvados på kvällen gjorde dock susen och när jag åt frukost den 24:e bestämde jag mig ändå för att göra ett försök att ta mig runt Lidingö. Trots motgångarna tog jag mig i mål på 4 tim 12 min och klarade därmed min klassiker.
Nu har jag som sagt vilat i en vecka och nu är det dags att börja jobba mot de nya målen. Det är ett spännande år jag har framför mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar